Nu var det evigheter sedan jag uppdaterade här. Jag ber så mycket om ursäkt och jag har ingen bra förklaring heller. Det har helt enkelt inte blivit av. Jag sitter ju vid en dator hela dagarna så blir inte att jag går och sätter på datorn hemma (eller okej den bärbara är ju konstant på men de e ju för vi kör den till TVn) men den stationära sitter jag i stort sett aldrig vid längre. Mycket är väl iofs att den är så sjuuukt seg. Men den har ju 10 år på nacken nu så kanske dags att införskaffa en ny. Och ja, jag kan uppdatera via mobilen men den och jag är inte bästa vänner. Jag gillar inte de där med touch alltså. Jag vill ha knappar. Då var jag vän med telefonen… 3310.. jag säger bara de!

Ikväll blir de att åka till gymmet. Jag borde inte för idag har jag hemskt ont o nacken. Men tänkte att jag kan gå lite på gåbandet och sen köra lite stretch. De hoppas jag inte skadar utan snarare stärker. Funkar det inte så får jag väl sätta mig i bastun. Värme bör ju vara bra i alla fall. Är lite trött på detta nu. Nacken är bra då jag inte jobbar men nu när veckan börjar lida mot sitt slut så är det värre igen. Jag måste börja stå mer på jobbet tror jag så jag får en bättre hållning. Just nu så stressar jag upp musklerna bara.

Hade tänkt lägga in lite bilder på mina halloweentjejer och mina tårtor som jag gjorde till älsklingens jobb. Men dropbox vill inte komma igång och synka med datorn så det får komma upp senare.

Hur var det i Finland då? Jo, det var jättebra. Det var riktigt kul att få åka med Anne o Fia upp. Så mysigt. Men det var mycket blandade känslor där uppe. Så himla underbart att få hålla om mormor, men hon är så gammal. Hon är inte den mormor hon en gång var. Första känslan var att nu tar vi av denna dumma klädsel och tar fram min riktiga mormor som jag kommer ihåg. Men det är ju bara att acceptera läget. Hon är gammal och hon har brutit lårbenet, hon är dement. Då är man inte som man var. Jag hoppas och tror att hon förstod vem jag var i alla fall. Bara detta är jobbigt att skriva och tårarna börjar rinna igen. På något sätt gick det upp för mig att jag snart kommer förlora min älskade mormor. Jag vill verkligen inte att hon ska försvinna samtidigt som jag även vill att hon äntligen ska få somna in. Hon har sagt många år att hon är redo och hon har levt ett bra liv som hon är nöjd med. Hon ville aldrig in på något hem. Det var hennes fasa kommer jag ihåg. Hon sa varje sommar att jag vill inte komma dit. Jag vill somna in innan. Men nu är hon där. Det är så kluvna känslor. Jag önskar att hon var närmare så jag kunde gå till henne flera gånger i veckan och bara hålla om henne. Jag tycker så synd om henne att behöva vara själv där uppe med alla barn o barnbarn här nere. Det gör riktigt ont i mig. Men jag tror hon har det bra. Sköterskorna verkade jättegulliga mot henne. Jag älskar dig mormor <3

När vi i Finland kändes det lite som att komma hem. Det är många år sedan jag var där men det var ändå att komma hem på något sätt. Finskan satt när det gällde att förstå men prata var svårt. Men jag kände att jag har börjat kunna läsa lite så det var ju kul i alla fall. Jag åt av all den goda mat som finns där uppe och jag sket i allt vad LCHF var för något. Det resulterade dock i en mindre rolig viktuppgång och när jag kom hem hade jag svårt att bryta det dåliga mönstret så jag har frossat och frossat o frossat. Jag kom upp i den vikt som jag satt som maxvikt och lite till… ÅNGEST!!! men eftersom jag haft en maxvikt jag fått komma upp till så hade jag lite piskor på mig. Så i måndags började jag med LCHF igen och nu känns det kanonbra! Jag är dessutom under min maxvikt så det är så SKÖNT! Nu vill jag bara kunna träna normalt igen så det blir lite fart på det så ska jag minsann ta tag i detta igen. Jag är så trött mig själv som släpper taget.. Vi gör ett nytt försök och tänker tillbaka på sommaren/hösten då 22 kg bara rann av. Några av dem har smugit sig tillbaka men långt ifrån alla. Inte ens hälften har fått komma tillbaka på min kropp så de känns ändå bra. 6 kg hittade tillbaka.. men de ska väck :D