Det är hårt. Det svider och allt annat påverkas runtomkring. Det märks så tydligt men man hoppas verkligen inte att det är så. Man älskar ju så mycket själv men tydligen inte tillräckligt.

Hjärtat värker det gör ont. Man är sårad och man är ledsen. Ännu mer när ingen verkligen förstår. Man ställer sig i någon försvarsställning och försöker undvika situationer som kan göra så att man blir sårad. Det ekar tomt inom en. Man vill ju kunna vara som vanligt.

När man söker tröst och den personen bara tycker att man är fjantig så känner man sig ännu mera ensam. Jag kanske bara inbillar mig men det känns verkligen inte så. Det känns så tydligt. Jag vet inte vad jag har gjort för fel. Men något fel har jag tydligen gjort!