Många kilon kvar, men på en månad har det hänt lite saker i alla fall (samma kläder på båda bilderna)

Denna eviga resa med snåriga vägar där det är så lätt att gå en omväg. Genvägar finns det få av och det jag har lärt mig är att tar man en genväg så blir det senare en omväg. Nu har jag flyt igen och håller mig på banan. Tränar inte mycket, men är ute och rör på mig på annat vis vilket verkar fungera kanon. Jag satte mig och räknade lite och jag insåg att i juni 2014 hade jag gått ner 21,9 kg. Så stolt över att gått ner så mycket på helt egen hand. Sen kom livet i vägen och det var mycket i skolan, det har varit mycket på jobbet, jag har vart sjuk, jag har haft den ena ursäkten efter den andra. Vad har detta lett till? Jo att min vikt har åkt som en bergodalbana upp och ned. Jag har inte gått upp alla de där kilona någon gång, men som mest hamnade jag på +10,6 kg från minimivikten 2014. Sen har vikten pendlat 5 kg ner o 5 kg upp.

Jag har haft en gräns och när jag kommit över den så har jag tagit tag i slarvandet. Nu går det åt rätt håll igen. Jag vågar knappt skriva det med rädslan av att trilla dit igen. Men jag kan detta nu. Gör jag avsteg, kommer sötsuget, jag stannar av, går upp i vikt och jag sitter där och tröstäter och tänker ”Bara denna gången, jag skärper mig imorgon”. Jag har under dessa två år reflekterat och försökt hitta mina fallgropar. Jag har kommit en bra bit. Jag vet hur jag tänker när jag är på väg att falla dit. Jag måste lära mig av mina misstag för jag vet ju resultatet om jag gör på samma sätt igen. Sedan jag tog tag i allt senast (ca en månad sedan) har 8,6 kg bara runnit av mig, det känns faktiskt riktigt skönt. Sammanlagt hamnar jag på -19,9 kg, så jag är inte riktigt där jag var 2014 än. Men jag är på god väg. Ett tag såg jag nästan min resa som två resor eftersom jag nästan släppte allt under några månader. Men nej, det är en och samma resa. Det är bara att acceptera, en resa som denna är inte spikrak. Säger jag att det är två resor så blir det som att ljuga för mig själv för att få ett bättre resultat. Det är samma resa med en väldigt brokig väg i mitten. Men under den brokiga vägen har jag lärt mig mycket om mig själv.

Jag är mitt uppe i en livstilsförändring. En sådan resa tar lång tid. Den ska ju hålla livet ut och inte bara för stunden. Hela tiden tänker jag på hur jag vill leva i framtiden. Vad jag vill kunna äta, vad jag vill kunna göra. Vilken relation jag vill ha till mat. Just nu känns det som att jag hittat en rätt så bra balans. Jag hoppas på att kunna fortsätta med den. Det svåra är när jag blir erbjuden min hjärnas gift d.v.s. socker i alla dess former. Hur många skulle erbjuda alkohol till en alkoholist? Det blir lite samma sak för mig.. jag misstänker att jag är sockerberoende för jag beter mig verkligen som en människa som är beroende. Får jag lite sött så vill jag ha mer. Det finns inget stopp. Eller numera finns det ett litet stopp för jag blir så äckligt illamående av för mycket sött… men tar jag lite lite mer för varje gång.. då finns det snart inget stopp längre.

Känner du någon som kämpar med sin vikt. Visa då lite respekt och bjud inte på massa fika, glass, godis, läsk och andra dåligheter. Erbjud istället något bra t.ex. lite bär. Visst du vill bara vara snäll. Men det är snarare helt tvärtom. Det du bjuder på kan göra så att det faller totalt för denna människa. Det kan ha gått strålande i flera veckor och så kommer en s.k. vän med lite fika, För en gång gör väl inget, och det kan vara kört för den som kämpar som då faller tillbaka till det dåliga spåret och istället kommer vara helt vilse istället och får börja om igen.

Nu säger jag inte att det måste vara så. Men det kan vara så och det är så svårt att säga nej när hjärnan så gärna vill ha och den gör så att man intalar sig så mycket konstiga saker bara för att få igenom sin vilja. Efteråt kommer ångesten och vetskapen att man borde stått emot. Då är det bättre att inte ens ha blivit erbjuden något från första början.

Kämpar du med vikten, men lyckas inte? Du funderar kanske på en viktoperation? Jag har också haft de där tankarna ibland då o då. Men jag skulle aldrig vilja stympa min kropp och ta den risken det faktiskt är. Jag tror inte på det långsiktigt. Jag vill inte leva ett liv där jag måste knapra vitaminer och aldrig kunna njuta av den där festmåltiden som är någon gång om året. Vi lever bara en gång och den gången vill jag att ska vara med bra livskvalité. Visst man går ner i vikt och får kanske lättare för att man är mindre. Men mindre det tror jag faktiskt alla kan bli (om man inte har någon sjukdom som förhindrar det). Det gäller bara hitta sin egen väg. Det är lite upp till var och en. Vi väljer ju vad vi stoppar i oss. Men ibland har man ett beroende man måste övervinna också och då kanske man behöver ytterligare verktyg för att lyckas hitta problemet med vikten.

Funderar du på en viktoperation? Ta dig en ordentlig funderare om du verkligen har testat ALLT. Eller är du villig att stympa din kropp med risk att råka ut för en biverkning i framtiden (den behöver ju inte komma direkt.. den kan ju komma om 5-10-20 år) och ändå ha vetskapen att du inte gjort allt innan för att undvika att stympa din kropp? Har du gjort viktnedgångsförsök och faktiskt lyckats gå ner i vikt, men sen gått upp dem igen? Har du reflekterat över vad du gjort eller inte gjort som har gjort så att du gått upp allt igen? I så fall vad kom du fram till? Har du testat att ändra på det du tror att du gjorde fel? Att vara överviktig beror ofta på många olika aspekter. Det är inte bara magsäcken som måste åtgärdas. Det viktigaste att arbeta med är hjärnan tror jag. Det är ju den som styr oss. Man måste ändra sitt ätbeteende och framförallt förstå sitt ätbeteende för att gå ner i vikt och sedan kunna stanna där. Man måste lära sig hur sin kropp fungerar oavsett om man gör en operation eller ej!

Det är våra egna val och jag dömer ingen som väljer att göra en operation. Jag tycker mest synd om de som gör en operation och som ser en operation som enda utvägen utan att ha fått verktygen som behövs (på individnivå) för en varaktig viktnedgång. Jag önskar att sjukvården hjälpte till mer och var mer stöttande i människors viktproblem och som verkligen vill att alla ska få testa ALLT innan de läggs under kniven. Det är en svår resa redan som det är och som kräver allt stöd man kan få!