Ja, jösses nu är vi redan här. Konfirmation. Åttan närmar sig med stormsteg. Nu kommer ett av besluten inför framtiden. Ska hon konfirmeras eller ska hon inte? Jag är inte konfirmerad och Johan är konfirmerad. När det var dags för mig att göra valet var det självklart! Jag ville verkligen inte konfirmera mig. Jag trodde/tror inte på gud. Är inte intresserad av kristendomen på det sättet att jag vill lära mig mer om den. Jag vet att mormor blev väldigt besviken på mig när jag sa att jag inte ville konfirmera mig. Men varför skulle jag, kände jag bara. Jag har inte saknat det nu i efterhand heller utan snarare stolt att jag vågade stå upp för det jag ville och inte följa strömmen.

Jag blev väldigt ifrågasatt när jag direkt sa att jag kommer inte konfirmera mig, även klasskompisar och vänner frågade om jag verkligen inte skulle konfirmera mig. Men nej.

Det var min första gång jag kommer ihåg att jag gick mot strömmen. Jag gjorde inte det som alla andra gjorde. Jag gick min egna väg och så har jag fortsatt. Det finns flera nedslag i mitt liv där jag verkligen gått mot strömmen.

Nu är det dags för Nora att ta sitt beslut. Dock ser det annorlunda ut idag. En av tjejerna hon umgås med i skolan är muslim. Så valet att säga nej är inte lika långt ifrån som det var när jag skulle välja. Vi hade ingen i klassen som var från ett annat land med annan religion. Inte i sjuan i alla fall. I början såg det ut som att jag skulle vara den enda som inte konfirmerade mig. Men det blev några fler sen när det väl gällde.

Det ska bli spännande att se hur Nora resonerar och väljer. Detta är ett val som är helt upp till henne. Vi kommer varken säga bu eller bä. Nu börjar det verkligen kännas att hon inte är ett litet barn längre. Hon är vår underbara tonåring!