Måndagen kommer och jag jobbar först någon timme innan det är dags att ge sig av till sjukhuset. Väskan är packad och jag är minst sagt nervös. Jag har ingen aning om vad som ska hända mer än att de ska göra ett ryggmärgsvätskeprov och en magnetkameraundersökning någon dag.

När vi kommer fram till sjukhuset är vi lite tidiga så vi får sitta och vänta en stund innan mitt rum är klart. Jag ska ligga i en delad sal men för tillfället så kommer jag att ligga ensam. Så skönt!

En sköterska kommer in och ställer de grundläggande frågorna. Han är inte från Sverige och förstår inte när jag säger att jag har nickelallergi. Utan han kopplar det som att jag är allergisk mot nycklar. Stackarn! Han måste ju ha tyckt att jag var helknäpp.

Jag får göra mig hemmastadd och sen blir det ytterligare lite undersökningar för att kolla mitt neurologiska tillstånd så att det är ok att göra ett ryggmärgsvätskeprov, eller lumbalpunktion som de säger på sjukhuset. En LP. Allt såg okej ut så det beslutas att jag ska göra en LP senare på eftermiddagen.

Älsklingen åker hem och jag blir ensam kvar. Det känns lite sådär att ligga på sjukhus. Oron för att jag ska ha en hjärntumör finns fortfarande där.

Eftermiddagen kommer och jag ska göra en LP. Inget trevligt kan jag inte påstå. Det gjorde svinont när läkaren stack in nålen i ryggen på mig. Öppningstrycket låg på 26,5. Normalt är att det ska ligga under 20, men inte över 24. Så nåt är fel. De tappar ur 15 ml likvor som sedan skickas på analys. Sen blir det dags för blodprov. Stackars sjuksköterskor. Jag är så svårstucken så de höll på en bra stund innan de fick blod till alla rör som behövdes.

Som plåster på såren så var det chokladpudding till mellanmål. Jag hade bestämt mig redan innan att jag äter den kost som serveras på sjukhuset. Så slapp jag krångla med LCHF-kost.