Gårdagen känns nästan som den kan kvitta. Den började inget bra och den slutade ännu värre. På morgonen fick jag egentligen ett bra besked men ändå ett dåligt besked så hela förmiddagen kändes sådär. Jag var arg, besviken och frustrerad. Det slutade med att jag, Nikki och Hugo gick ut på en promenad för att jag skulle skingra tankarna. Det hjälpte och när jag kom hem så kändes det mycket bättre och det är ju bara att acceptera läget. Det är inget som jag kan påverka.

Dagen gick som i ett vakum och jag var extremt trött. När jag och Nikki hämtat Nora så kommer jag inte ens ihåg vad vi hittade på här hemma innan vi åkte iväg till Götene med Ica för att träna. Bodypumpen var en besvikelse och det gick segt och ledaren var inte alls lika bra som Kicki. Jag hade behövt henne igår som pushade för det kunde jag inte göra själv. Så träningen kändes lite halvt och halvt meningslös. Jag vet att jag kunde så mycket mer men jag bara orkade inte.

När vi kommer ut från träningen ser jag att mamma ringt två gånger. Tur jag inte ringde upp henne då för hon hade inga roliga saker att berätta. Mormor är mycket mycket sämre så just nu känns det väldigt tungt. Riktigt tungt.

Jag satt och var jätteledsen när jag la på med mamma och Johan och flickorna kom och höll om och kramade om mig. Nikki klappade mig på kinden och sa att det kommer bli bra. Mina små flickor. De är så omtänksamma <3 En känsla som kom upp inom mig samtidigt som jag satt där och var så ledsen var att vi har verkligen lyckats att göra våra två barn till bra medmänniskor. De har lärt sig visa ömhet. De har lärt sig känna av när de som mest behöver dela ut kramar och visa hur mycket man tycker om varandra. Allt kändes bättre när jag satt där med min fina familj runt mig. Jag vet att mormor kommer få det bra. Jag hoppas bara att hon slipper lida alltför mycket! Varför måste det vara så långt upp till henne!