Usch idag har jag känt mig ensam. Så enormt ensam. Men det är för jag vet att älsklingen inte är hemma förrän torsdag. Han är iväg på enhetsmöte med jobbet. Det är inte förrän nu på kvällen den känslan har avtagit lite. Nu känner jag mig ändå rätt nöjd. Jag känner mig glad och lycklig över min fina familj. Ibland glömmer man bort att stanna upp och se vad man egentligen har. Man är mest missnöjd över att saker och ting inte blir som planerat och man känner sig frustrerad.

Jag försöker att mer och mer stanna upp och reflektera över vad jag faktiskt har. Inte vad jag skulle kunna ha utan vad jag har här och nu. Det är nu jag lever. Inte imorgon. Jag måste lära mig det. Den dagen kommer det bli så mycket enklare! Jag kommer få mig ett jobb så småningom. Jag kommer få köpa mitt hus som jag vill ha. Jag kommer få åka ut och se världen.

Det är lika bra att inse det och glädjas åt det jag har idag. Mina två små flickor som växer alldeles för fort. Jag har min man som älskar mig precis som jag är och jag honom. Jag bor på ett ställe där jag trivs kanonbra. Jag har underbara vänner som finns där och ställer upp. Jag är frisk… eller ja.. tillräckligt frisk. Jag har ju mitt syndrom, jag har min mage som gör ondare o ondare och jag ligger i riskzonen för att ha ytterligare ett syndrom till. Men vad gör det. Jag mår bra och jag har inget som stör min vardag förutom magen som gör sig påmind varje dag. Detta försöker jag ignorera så gott det går och leva på som vanligt i den utsträckning det går.

Ojojoj vilket lulligt inlägg detta känns. Aja får skylla på att jag är gräsänka och då har man en viss tendens att tänka alldeles för mycket. Får väl gå ner o hänga upp en tvätt istället så kanske det blir lite bättre!