“Vad är två månader av ditt liv? Ingenting ju. Lova mig att du ger det en ärlig chans och offrar två månader att kämpa och göra precis som jag säger! För om du inte klarar av att ge mig två månader så är du en riktigt jävla slapptask, men om du bara ger mig två månader så vet jag att du kommer att fortsätta leva efter LCHF i resten av ditt liv för LCHF är inte en diet, det är en livsstil!”

Dessa ord kommer från Katrin Zytomierskas bok “Dags att bli smal!”. Det var när jag läste detta jag bestämde mig. Jag skulle ge det en ärlig chans. Jag var väldigt skeptisk till en början. Jag skulle då aldrig kunna leva på det sättet. Att inte få äta potatis som jag älskar och smörgåsar. Men jag skulle ge det en chans. Som Katrin sa; Vad är två månader av ditt liv?! Det klarar jag tänkte jag och började söka information.

Ju mer jag läste om det desto mindre anti LCHF blev jag. Från att ha varit super anti så började jag bli nyfiken. Det lät faktiskt inte så farligt och illa som jag trodde från början. Jag hittade ett program på finska Yle som handlade om en diabetessjuk man som började äta LCHF och kunde sluta med sina mediciner men fick skäll av läkarna. Jag började bli ännu mer nyfiken. Varför skäller läkare på en som lyckats sluta med sina mediciner. Nu vet jag svaret! Läkemedelsindustrin såklart. Nu är det väldigt självklart varför vissa ger de råd som de faktiskt ger.

Sen hittade jag även en intervju på SVT med Ann Fernholm som var så intressant att jag tom har köpt hennes bok “Ett sötare blod”. En mycket intressant bok som tar upp varför vi lever i den fettskräck som vi gör idag och varför fett inte alls är farligt som många tror.

Innan jag bestämde mig helt för att ge LCHF en ärlig chans tog jag kontakt med Götene Hälsan för att prata om just LCHF. Hon jag pratade med lät uppriktigt sagt förvånad när hon berättade om provsvar hon fått från folk som ätit LCHF. Inget hade varit dåligt. Visst kolestrolet hade vart högre hos vissa men det var det goda kolestrolet som var högt. Det onda var bra.

Jag bestämde mig jag skulle ge det två månader och jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag ville fortsätta efter dessa två månader. Så fel man kunde ha!

Första veckan var hemsk. Jag mådde inte alls bra. Jag var illamående, hade ont i huvudet, sprang på toa konstant och jag kände mig superseg på träningen. Men jag gav inte upp. Jag visste att övergångsbesvären kunde vara för jävliga när hjärnan skriker efter socker. Jag insåg att jag är sockerberoende. Men allteftersom tiden gick så mådde jag bättre o bättre. Nu mår jag kanonbra och har mer ork och slipper sötsuget så länge jag håller mig ifrån de flesta kolhydraterna. Lite äter jag i form av mjölkprodukter och grönsaker.

På träningen märker jag också skillnad. Jag är mer uthållig och jag märker resultat mycket snabbare. Vikten går stadigt neråt (om jag låter blir kolhydrater), måtten krymper och jag har ett jämt humör och är inte alls lika känslig om jag inte får mat. Jag äter mer sällan och jag äter mindre portioner och det bästa av allt JAG ÄR MÄTT OCH ÄTER GOTT!

Över två månader har gått. Jag och älsklingen äter fortfarande LCHF. Vi äter inte superstrikt men vi äter inte liberalt heller. Jag är mer än nöjd och jag har Katrins hårda bok att tacka. Hon kan va rå och elak men ack så bra det var för mig att få en spark i baken!

 

Resultat av 2½ månad på LCHF!