Det bästa med denna årstiden är verkligen jordgubbar. Det är så gott. Jag skulle kunna äta hur mycket som helst. Så idag blev det kvällsmat bestående av jordgubbar, rysk yoghurt, vispgrädde och vaniljpulver. Så supergott.

Annars har denna dagen segat fram. Vaknade med rinnande näsa så det blev arbete hemifrån idag. Efter lunch började jag även känna av halsen och ju mer dagen gått desto ondare har den blivit. Jag är inte alls sugen på att bli sjuk nu. Jag är trött på att vara sjuk. Nästan hela 2021 bestod av slem, förkylning, ont i halsen och hosta. Jag blev verkligen inte frisk från det. Vet inte hur många gånger jag var på vårdcentralen. Tillslut orkade jag inte mer och gav upp. Det var efter min 3e öroninflammation och en släng av covid samt åtskilliga akut bronkit diagnoser. Misstänker starkt att mina tabletter var en bidragande orsak till att jag inte blev frisk.

Jag började bli dålig med extrem hosta p.g.a. av massa slem i lungorna i oktober 2020 efter att ha ätit tabletterna ca 1,5 månad. Det stod dessutom i bipacksedeln att tabletterna kunde påverka de vita blodkropparna. Sakta blev jag bättre varje gång jag minskade dosen av mina tabletter. Men det försvann inte helt trots att jag slutade med tabletterna i augusti 2021. Runt 4 månader efter jag slutat med tabletterna så började jag må något bättre och åkte inte på varenda förkylning så fort jag träffade någon som var lite hängig. Det började vända runt jul.

Nu på våren har jag haft några slängar av ont i halsen/ont i bihålorna men jag blir faktiskt frisk mellan varven. Det blev jag inte förra året. Men jag vill inte ha ont i halsen. Hoppas verkligen det går över fort denna gång.

När jag skriver detta så känner jag bara tacksamhet över att det faktiskt är något bättre än vad det var förra året även om det känns extremt jobbigt mellan varven när orken tryter. Men jag är ju faktiskt bättre. Jag bär inte på någon virussjukdom 24/7 längre, jag behöver inte skölja näsan med saltvatten flera gånger om dagen för att inte hosta slem och jag tar inte luftrörsvidgande längre som jag fick utskrivet för det var så tungt att andas. Detta gör mig ändå mörkrädd. Tänk om det höga trycket i hjärnan kommer tillbaka och jag måste börja med medicinen igen. Kommer alla problem jag upplevde 2020-2021 tillbaka då?! Jag vågar inte ens tänka tanken utan ska göra mitt bästa för att lyssna på kroppen och hoppas på att det räcker.

Nu ska jag försöka tänka på annat istället. Snart nyheter på TV. Dagens nöje typ. Annars så är jag och tjejerna hemma själva till helgen så skulle vilja göra nåt mysigt med dem om jag mår bra. Vad vet jag inte än då ena inte vill göra nåt och andra vill göra allt. Några tips?

Måndagen kommer och jag jobbar först någon timme innan det är dags att ge sig av till sjukhuset. Väskan är packad och jag är minst sagt nervös. Jag har ingen aning om vad som ska hända mer än att de ska göra ett ryggmärgsvätskeprov och en magnetkameraundersökning någon dag.

När vi kommer fram till sjukhuset är vi lite tidiga så vi får sitta och vänta en stund innan mitt rum är klart. Jag ska ligga i en delad sal men för tillfället så kommer jag att ligga ensam. Så skönt!

En sköterska kommer in och ställer de grundläggande frågorna. Han är inte från Sverige och förstår inte när jag säger att jag har nickelallergi. Utan han kopplar det som att jag är allergisk mot nycklar. Stackarn! Han måste ju ha tyckt att jag var helknäpp.

Jag får göra mig hemmastadd och sen blir det ytterligare lite undersökningar för att kolla mitt neurologiska tillstånd så att det är ok att göra ett ryggmärgsvätskeprov, eller lumbalpunktion som de säger på sjukhuset. En LP. Allt såg okej ut så det beslutas att jag ska göra en LP senare på eftermiddagen.

Älsklingen åker hem och jag blir ensam kvar. Det känns lite sådär att ligga på sjukhus. Oron för att jag ska ha en hjärntumör finns fortfarande där.

Eftermiddagen kommer och jag ska göra en LP. Inget trevligt kan jag inte påstå. Det gjorde svinont när läkaren stack in nålen i ryggen på mig. Öppningstrycket låg på 26,5. Normalt är att det ska ligga under 20, men inte över 24. Så nåt är fel. De tappar ur 15 ml likvor som sedan skickas på analys. Sen blir det dags för blodprov. Stackars sjuksköterskor. Jag är så svårstucken så de höll på en bra stund innan de fick blod till alla rör som behövdes.

Som plåster på såren så var det chokladpudding till mellanmål. Jag hade bestämt mig redan innan att jag äter den kost som serveras på sjukhuset. Så slapp jag krångla med LCHF-kost.

Det är dags att börja skriva på min historia. Ork har inte funnits. Finns inte nu heller egentligen men jag vill skriva ner det innan allt lägger sig som en otäck dimma. Det kommer bli långt.. o det kommer inte skrivas allt idag. Det blir i alla fall en början idag…

Allt började egentligen för flera år sedan utan att jag har vetat om det själv. Men mest påtagligt blev det på semestern i år. I flera år har jag haft en molande huvudvärk. Jag har trott att det är spänningshuvudvärk från allt datorarbete på jobbet. För två och ett halvt år sedan skaffade jag terminalglasögon just pga det. Det blev bättre men inte helt bra.

På semestern nu i somras började jag reflektera över alla konstiga symtom jag börjat få. Jag sa till älsklingen att jag börjar nog bli hypokondriker. Jag kände att jag börjat prata i halva ord ibland, jag hade ofta huvudvärk och allmän sjukdomskänsla i kroppen, jag kände mig lite vinglig när jag gick i trappor, jag hade börjat höra sämre, hade börjat få tinnitus på ena örat, börjat se sämre… många av dessa symtom trodde jag bara var inbillning.

Synen insåg jag att den behöver jag kolla upp. Sagt och gjort. På vår bröllopsdag 7e augusti fick jag en tid hos optikern. Där gjordes det på rutin en ögonbottenfotografering. Optikern började fråga massa frågor om jag hade huvudvärk. Jo, men det har jag en del, svarade jag. Men det kommer nog från nacken, fortsatte jag. Optikern förklarade att mina synnerver såg ”buckliga” ut och att det kunde göra så att man fick huvudvärk när man vaknade. Hon erbjöd sig att skicka en remiss till en ögonläkare om jag ville. Men ansåg inte att det var så akut så hon kunde bara skicka mig till Capio i Jönköping. Jag tänkte för mig själv att det är väl lika bra att kolla upp. Sen gjordes synundersökningen precis som vanligt. Jag behöver som misstänkt en högre styrka.

Efter några dagar kom en tid till Capio i Jönköping. Mitt i delårsbokslutet. Det funkade ju inte. Så jag ringde och skulle boka om tiden. Då hade de tid redan samma vecka. Så fredag 21 augusti åkte jag och min andre hälft dit. Jag trodde inte att det skulle vara något utan trodde att de skulle säga att det är normalt som det ser ut. Men riktigt så blev det inte. Det visade sig att jag hade bilateralt papillödem. Alltså svullna synnerver på båda ögonen. Fortsatte detta så skulle jag kunna börja förlora syn på båda ögonen. Ögonläkaren sa att detta troligen berodde på ett ökat tryck i hjärnan. Men att det måste undersökas mer och att hon skulle skicka en remiss till Ögon på SkaS.

Här började jag bli lite orolig. Ökat tryck i hjärnan? Vad var det? Varför då? Jag hittade att det fanns något som hette vattenskalle. Kan det vara det? Jag visste inte utan fick snällt vänta på att ögon skulle höra av sig.

Jag väntade hela vecka på att höra nåt. Trodde man skickade remisser digitalt. Men det verkade inte så för på torsdagen veckan efter jag varit i Jönköping ringer Ögon på SkaS och säger att vi fick din remiss från Capio här idag på morgonen. Kan du komma in i eftermiddag? Herregud tänker jag. Är det så akut? Hinner de inte ens skicka ut en tid på papper? Vad är detta?

På Ögon görs en massa olika undersökningar. Jag går in och ut ur de olika undersökningsrummen och tiden springer på. Besöket avslutas hos ögonläkaren som säger att synfältsundersökningen jag har gjort visar vissa defekter, men inget som ögat inte kompenserar för. Men jag har svullna synnerver och man måste undersöka vad det beror på. Troligen är det p.g.a. ett för högt tryck i hjärnan, men kan även vara synnerversinflammation. Hon vill ringa till neurologläkaren och stämma av med dem innan jag får besked vad som händer. Så jag får sätta mig utanför och vänta.

Efter en halv evighet kommer ögonläkaren ut och säger att jag kan komma in igen. Hon säger att hon stämt av med neurologläkaren men att det finns inte någon plats på neurologavdelningen just nu men att en neurologläkare kommer att höra av sig när det finns plats. Jag frågar om hur länge hon tror det kommer ta. Ja bara några dagar säger hon. Hon förklarar att man behöver utreda om det är ett ökat tryck i hjärnan och varför det är det i så fall. Ofta brukar det vara för mycket vätska säger hon och då behöver man operera in en shunt. Jag går därifrån väldigt orolig att detta ska vara något farligt.

Hemma börjar jag googla. Inget bra det vet jag. Men jag vill så gärna veta vad det kan vara. Jag börjar googla synnervsinflammation. Det stämmer inte alls med mina symtom. Jag googlar för högt tryck i hjärnan och hittar bara det som kallas vattenskalle. Det passar inte heller in på mina symtom. Det enda jag hittar som passar in på mina symtom är hjärntumör. Har jag en hjärntumör? Kan det vara en hjärntumör jag har? Rädslan och oron som sköljer över min kropp är inget rolig. Jag vill verkligen inte ha en hjärntumör. Vad gör jag om jag har en?

På fredagen ska jag jobba. Tankarna bara snurrar och jag gör i alla fall mitt bästa på att göra ett bra jobb. Jag försöker begrava tankarna i jobb. Vid tvåtiden ringer de från neurologen. Jag ska bli inlagd efter helgen. Max en natt tänker jag när jag frågar läkaren. ”Du sa att jag ska bli inlagd, är det över natten då du menar?” Nej, nej… det blir minst 4 dagar säger hon. 4 dagar?! Vad ska de göra med mig?!

Helgen som går är det så mycket tankar som flyger genom huvudet. Tänk om jag har en hjärntumör. Tänk om jag aldrig mer får krama om barnen? Hur många blir friska från en hjärntumör? Kan det vara något annat jag har? Symtomen stämmer ju in så bra! Det är säkert det jag har…