Amor vincit omnia et nos cedamus amori

 

Alla hjärtans dag. En dag jag har väldigt kluvna känslor för. Det är en fin dag. Jag har alltid älskat dagen för jag är en loser när det gäller kärlek och romantik. Jag älskar rött, rosor diamanter när det gäller dekoration. Jag tycker det är jättefint med en röd ros på bordet. Detta är verkligen en dag för mig. Men… för sex år sedan ändrades denna dagen för mig för all framtid. Det var då jag fick telefonsamtalet från mamma. Morfar låg på sjukhus igen. Denna gången var det mycket värre. Det var dock mycket värre än vad vi kunnat föreställa oss.

Morfar blev bara sämre o sämre och mamma och Seppo bestämde sig att åka upp och hälsa på mormor o morfar. Jag kände bara på mig att jag måste också hänga med. Jag ringde min chef som först inte ville ge mig ledigt. Men då kunde jag inte hålla gråten borta och jag berättade varför jag ville ha ledigt och han sa att han skulle försöka fixa det. Tyvärr kom vi försent. Jag hann aldrig träffa min morfar mer i livet. Det finns så många om och varför att jag än idag ångrar att vi inte gjorde annorlunda. Tänk om vi hade gått in när vi kom upp på torsdagskvällen. Tänk om bilen hade startat på morgonen. Varför gick vi inte in till morfar direkt. Jag har svaren på de frågorna. Jag vet varför vi gjorde som vi gjorde. Men det känns ändå så hårt.

Vi gick inte in på torsdagskvällen för det var sent och mörkt så vi bestämde att vi går dit direkt när vi vaknar imorgon bitti. Bilen startade inte och taxin tog lång tid på sig innan den kom. Därför gick jag och Seppo i förväg men vi ville ändå att mormor skulle vara den första som gick in i rummet. Vi fick nämligen ett samtal på morgonen om att morfar var sämre. Därför väntade vi utanför när morfar tog sina sista andetag. Vad jag önskar att vi hade gått in till honom. Tänk om vi vetat! Vad jag önskar att jag hade fått prata med han en sista gång. Få säga att jag älskar dig. Det var det första jag hade lovat att säga till honom. Jag fick aldrig chansen.

Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar min morfar. När han gick bort var det som det var något som dog inom mig. Jag kan inte förklara vad eller varför men morfar var något så speciellt för mig.

Jag glömmer aldrig samtalet han hade med mig när jag och Johan precis hade blivit tillsammans. Det var ju lite problem i början och han undrade om Johan verkligen var rätt kille för mig. Han var den första som verkligen lyssnade, han var den första som verkligen förstod, han gjorde så jag trots det svåra gjorde så jag vågade hoppas och tro på det jag kände. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa min morfar igen! Få visa honom min fina familj, visa honom att Johan var rätt trots allt och framför allt tacka honom för att han den gången lyssnade på mig!

Jag har säkert skrivit om detta flera gånger innan.. eller om de va i min gamla blogg.. men det var en svår tid.. det är en svår tid just de här veckorna.. det är och kommer antagligen alltid att vara det!