Flickorna har fått dille på att titta på gamla bilder från när de va små. Varje dag vill de titta på bilder när de va bebisar säger de. När jag sitter och tittar på bilderna kan jag inte mer än längta tillbaka till den tiden då de va små och livet var utan trots, trots och trots. När de va små och man kunde gosa så mycket man ville med dem.

Det är inte mer än så att man längtar efter en liten till. Men samtidigt inte när man vet att bebistiden tar slut så fort och sedan börjar ett jättejobb med att uppfostra barnen till små och duktiga individer som lär sig vad som är rätt och fel. Till detta alla bråk, trots, skrik och gråt. Några få mysstunder får man väl allt. Men de är inte lika många längre. Tyvärr.

Det får räcka med två. I alla fall för nu och senare sen tror jag det kan vara rätt skönt utan alla negativa aspekter som det är att ha barn. Typ all extra tvätt, alla leksaker överallt, de låsta tiderna, alla sjukdomar som dras hem från dagis. Vi har ju två helt fantastiska flickor och det är bättre med kvalitetstid än kvantitetstid! Eller hur!