Igår var det två år sedan. Det är inte klokt. Det känns som det var igår men samtidigt känns det som om vi alltid har varit gifta. Det är en konstig känsla.

Två år som Fru Ahlin. Jag är van vid det namnet nu. Inte vid fru kanske men Ahlin. Känns som det är år sedan jag hette Fernando. Har jag verkligen hetat det. Jag förknippar mig verkligen inte med det namnet längre. På ett sätt är det tråkigt på ett annat väldigt skönt. Banden med pappa är brutna. Men bandet med min bror det vill jag inte bryta så en liten lite Fernandodel finns fortfarande kvar i mig. Bara för min bror <3

Nu kanske några av er tänker.. men din andra bror då? Svaret jag har på det är att jag vet inte hur gammal han är, vad han heter, hur han ser ut… jag vet bara om att han finns. Jag räknar inte honom som min bror. Inte nu, inte än. Man vet ju aldrig hur framtiden ser ut. En vacker dag kanske han söker upp mig och då får jag ju ta det då. Han är ju ändå min bror så sätt. Jag kanske söker upp honom en dag det vet man ju inte heller. Den som lever den får se!