Denna lilla skruttungen är ju ingen skruttunge längre. Men på Onsdag känns det som hon kommer vara mammas lilla skruttunge igen. Usch ångest!

Hämtade hem två trötta flickor från dagis idag. Nikki har somnat i soffan och Nora tittar på Röjar Ralf. Jag ska ta och greja med det sista men har fått lite annat att dona med då jag fick ett telefonsamtal som ställde min planering lite på sne. När ska jag lära mig att det inte är lönt att planera något längre för det blir ändå inte som man har tänkt sig.

Vart mycket prat det sista med Noras dagisfröken hur vi ska göra med henne nästa år. Om hon ska börja skolan eller om hon ska vänta ett år. Det är så svårt att veta vad som blir bäst för henne. Magkänslan säger vänta ett år men ändå är det så svårt. Vi har i alla fall till Januari på oss att bestämma oss. Det är skönt. Se hur hon utvecklas nu den sista tiden. Det är så lätt att jämföra henne med andra barn och då är hon ju inte riktigt där än. Hon är mer som ett barn som är ett år yngre. Så har det ju alltid varit. Det var ju därför hon gick kvar ett år extra på småbarnsavdelningen. Hon var inte mogen att gå över till stora barn. Är hon mogen att börja skolan till hösten?

Men väntar vi ett år så kommer hon hamna på samma våning som Nikki nästa år när den nya förskolan öppnar. Hur går det då? Går hon tillbaka i sin utveckling och hakar på lillsyrran som är duktig på att styra och ställa? Går hon till tryggheten och slutar utmana sig själv? Det är ett svårt beslut att ta. Ett mycket svårt beslut.