De senaste veckorna har jag tänkt tillbaka mycket på tiden innan jag och Johan blev tillsammans. Tiden då vi båda var för fega för att säga något till varandra. Eller var det faktiskt så att vi inte visste vad vi kände för varandra? För så var det i början. Det är jättesvårt att säga när vår vänskap gick över för att bli något mer.

Som tjej så blir man glad för minsta lilla. Som kille fattar man tydligen inte mycket (oj det där lät kanske lite väl hårt). Jag kommer ihåg att jag blev överlycklig när han skrev på lunar, msn eller faktiskt ett SMS. Innehållet betydde inte lika mycket. Ofta var det nåt helt oväsentligt, typ vad Sverige har för färg på sin flagga. Jag hoppas ni fattar hur jag menar. Men det var verkligen så opersonligt det bara kunde vara och man blev överlycklig för han hörde av sig! Ännu lyckligare blev man när det var något personligt. En tjej lägger så mycket mer vikt av de små detaljerna och en kille fattar inte hur viktigt det är att bara höra av sig först. För en tjej är det lite av en bekräftelse att han faktiskt kanske är intresserad. En tjej grubblar och analyserar så mycket mer.

Jag och Johan har pratat om det flera gånger och det är lite kul så olika man ser på saker och ting. En kille behöver ha de svart på vitt för att fatta. En tjej behöver bara de där miniminililla för att det ska väcka misstankar.

Men i alla fall… det var inte förrän jag tuffade till mig lite och tog mod till mig och vågade visa vad jag kände som det faktiskt hände någonting. Det var nog bland de hemskaste ögonblicken i mitt liv. Att öppna sig så och vara så sårbar som jag var då. Det händer inte ofta. Eller ja.. det har nog bara hänt en gång. Som tur var fick jag en fullträff med en gång!

Jag ber om ursäkt om jag drar alla över en kam här! Självklart är inte alla killar blinda och alla tjejer som överanalyserar.. men ja.. jag tror att det är rätt vanligt…