Livet har verkligen legat på paus sen jag fick reda på att jag hade IIH. Eller det känns som det i alla fall. Livet var på väg att komma tillbaka för 2 år sedan. Då var jag verkligen på god väg. Vi var ute mycket, vi åt bra och jag var helt enkelt på rätt väg. Sen trillade jag tillbaka till en kost med kolhydrater. Efter ett litet tag drog jag på mig någon förkylning som inte släppte. Jag hade så mycket slem i luftvägarna, jag hostade konstant och kände mig allmänt dålig. Där och då såg jag inget samband. Vikten började sakta krypa uppåt.

I januari/februari skulle jag testa mina nya vandringsskor. De kändes lite konstiga på foten när jag började gå men tänkte mest att det var för att jag inte var van vid så stela skor. Men jag tänkte inte mer på det. Jag gick rundan ”Lennarts väg” som vi kallar den. Hur lång är den? Ca 2 km och sen någon dag senare gick jag korta rundan i spåret som är ungefär lika lång. Det blev alldeles för mycket tydligen och min hälsena tog rejält med stryk.

Jag vilade och tog det lugnt men det hjälpte inte. I april sökte jag mig till rehab och där konstaterades att det var något med hälsenan och att det skulle ta tid att komma tillbaka. Mycket riktigt det tog lång tid. Jag fick övningar att göra men jag fick förbud att gå några längre sträckor. Eftersom jag inte kunde röra mig som vanligt och jag åt kolhydrater så gick vikten bara uppåt och uppåt innan jag fattade vad som var fel. Helt plötsligt stod vågen på +30 kg (!). Det gick så rasande fort och jag förstod inte varför för vi åt inte särskilt onyttigt. Skillnaden var egentligen bara mer kolhydrater i form av pasta, potatis och ris. Under hela denna tiden så hade jag fortfarande massa slem och skit i luftvägarna. Det försvann liksom inte.

Sommaren kom och alla planer med vandringar var bara att lägga på hyllan. Vädret var skit och det var kallt. Det var verkligen ingen vidare sommar. Det var varmt på våren men sommaren var skit. Hösten kom och jag fick äntligen börja med lite gymövningar. Men vi kom inte mycket till gymmet eftersom jag var så slemmig och hostig. I perioder blir jag bättre och sen blir det sämre igen. Tillslut ser jag ett samband. När jag äter kolhydrater så blir jag mer slemmig. Undviker jag kolhydrater så blir jag bättre. Jag förstår fortfarande inte varför det är så?

Månaderna går. Vikten står i alla fall still nu som tur är. Men jag mår inge vidare. Tillslut bestämmer jag mig för att nu får det vara nog och vi börjar äta LCHF på riktigt igen. Det går bättre och bättre och jag börjar sakta må bättre. Men så ska jag bara gå ut genom garagedörren och har inte fått på mig skorna ordentligt. Jag vrickar foten och trillar rakt på den. AJ! Jag kan inte stödja på foten och dagen efter åker vi och röntgar den. Jag vet fortfarande inte vad som var fel för VC som skulle ringa har inte ringt än 2 månader senare. Men jag slapp gips i alla fall.

Samma fot som den onda hälsenan. Men det var nog bra för hälsenan att detta hände för peppar peppar känns den bra nu. Men där i foten som tog smällen har jag haft ont i tills nu typ. Maten under denna perioden har varit bra och dålig. Det har pendlat väldigt upp och ner. Jag vill inte riktigt acceptera att jag inte kan äta kolhydrater antagligen. Men nu har jag bestämt mig och igår började vägen tillbaka.

Jag och Älsklingen åkte till Varnhem och gick Klostersjön runt. Vi skulle gå Rosenstigen, men någonstans gick vi fel. En promenad på 1,7 km blev det och det gick jättebra med foten så det var sååå skönt. Jag kände verkligen att nu ska det vända. Maten får vi se hur jag gör med. Jag vet vad jag mår bra av att äta. Slemmigheten i halsen kommer tillbaka direkt när jag äter fel mat och blir bättre när jag äter bra mat. Förstår inte varför men så verkar det vara. Någon som har en förklaring?

Det viktiga nu är att stärka upp min kropp igen. Den är verkligen i behov av det. Nu är det dags att ta sig tillbaka!